Skogar och skär de stå i brand,
junimorgon är brännhet,
västlig blåser vinden från land,

dagen lovar bli vacker.

Kaffekokarn på förstukvist
puttrar vid spritblå låga,
huset sover ännu en frist,
herrn är ensam på benen.

Tar sitt kaffe i fruns fåtölj,
tänder så cigarretten,
samlar papperen i portfölj
och går sin väg helt sakta.

Tar i trädgårn en liten titt,
synar gurklist och sängar,
här och där han gör ett snitt,
plockar maskar från kålen.

Upp i berget han sig beger,
granskog doftar av kåda,
röda stugan därnere ser,
vita knutar och gröna luckor.
Och där sova ännu de små
och deras lilla mamma,
kastar slängkyss en och två,
vandrar inåt i skogen.

Plockar en viva, en orkidé,
orren smäller i snåret,
ekorrn kilar från trä till trä,
årtan snattrar i kärret.

Sen vid stranden i sin berså
han slår sig ner att skriva.
Hav och sol och böljor blå!
Nu skriver han satirer!

Sen till frukost han ilar hem,
barnen skynda bli kyssta,
som satiren ej träffat dem
äro de snälla och tysta!