Sandels han satt i Pardala by
Åt frukost i allsköns ro
”I dag, ett slaget, blir striden ny
Det skall gälla vid Virta bro. –
Herr pastor, jag låtit kalla er hit. –
Var god, foreller en bit!

Jag tänkt behålla er hos mig i dag
Det är så min önskan och plikt;
Ni känner trakten här bättre än jag
Och kan ge mig notiser av vikt
Var trygg, vi skola ej lukta blod. –
Ett glas? Maderan är god

Tutschkoff har sänt mig ett vänligt bud
Att vår vapenvila är slut
Låt maten smaka er! Sås, min Gud!
Då vi ätit, rida vi ut. –
Vi måste nöjas med vad vi få, –
Kanske ni befaller margå?”

Det kom ett bud, ett ilbud kom:
”Den är bruten, vår konvention;
Brusin har vänt med vår förpost om
Man hinner ej riva bron
Vårt ur var tolv, och vi följde det
Men den ryska klockan är ett.”
Sandels han satt och smorde sitt krås
Åt friskt, som om intet hänt
”Försök herr pastor! En dåb på gås?
Den äter man excellent
Det är Dolgoruki, som brådskar igen;
Ett glas till hans ära, min vän!”

Men budet talte: ”Herr general
Får jag bringa tillbaka ett svar?”
”Jo, säg Fahlander, att bron är smal
Och att batterier han har
Han må hålla ut där en timme, en halv. –
Herr pastor, kotlett av kalv?”

Ilbudet for, en sekund förlopp
Och en ryttare syntes igen:
Som en blixt han sprängde till trappan opp
I ett språng var han nere på den;
Hans yttre röjde en ung löjtnant
Det var Sandels’ adjutant

Han skyndade in i salen, han stod
För sin chef med lågande blick
”Herr general, det har flutit strömmar av blod
Blod kostar vart ögonblick
Vår här har mod, men den hade det mer
På en halv mil närmare er.”
Sandels han såg på den komne förstrött:
”Bevars, ni är varm som en ugn
Ni har säkert ridit er hungrig och trött
Kom, vila en stund, var lugn!
Man måste tänka på hunger och törst
Se här, genever till först?”

Löjtnanten dröjde. ”Vår kamp blir hård
Man forcerar med framgång bron
Vår förtrupp sviktar i Kauppila gård
Där den trycks av en hel bataljon
Armén är bestört, allt går på sin hals;
Vad order ges, vad befalls?”

”Jo, att ni sätter er vackert ned
Och får er kuvert i skick;
Och sen ni fått den, så ät i fred
Och sen ni ätit, så drick
Och sen ni druckit, så ät än mer
Där har ni order, jag ber.”

Harm brann i den unge krigarens själ
Av dess flammor hans öga sken
”General, jag är skyldig er sanning, nåväl
Ni föraktas av hela armén
Hos varenda soldat den tanke jag fann
Att ni är vår fegaste man.”
Sandels han fällde sin gaffel, han teg
Brast äntligen i gapskratt ut
”Hur var det, herre, är Sandels feg
Säger man så? Åh hut!
Min häst, låt sadla min ädla Bijou!
Herr pastor, ni följer ej nu.”

Det var storm, det var brak, det var strid på den strand
Där den Sandelska hären var ställd
I ett rökmoln svepte sig vatten och land
Och ur molnet blixtrade eld
Som av åskor dånade rymdens valv
Och den blodiga marken skalv

Där stod vid sitt bröstvärn Finlands tropp
Såg trotsigt faran emot;
Men från rote till rote en viskning lopp
Man hörde ett dämpat knot:
”Han är borta, han gömmer sig undan igen
Generalen synes ej än.”

Men han syntes, han kom. Vid sitt främsta standar
På redutten han stannade nu
Och hans öga var lugnt, och hans panna var klar
Och han sken på sin ädla Bijou
Och han satt orörlig med tub i sin hand
Och betraktade brygga och strand

Och han sågs på sin springare långtifrån
Och som tusendes gällde hans fall
Och fördubblat hördes kanonernas dån
Från fientliga strandens vall
Och det ljöd kring hans hjässa av kulor ett vin
Men han ändrade icke en min

Och den tappre Fahlander, han dröjde ej mer
Till sin chef på redutten han red:
”General, man har märkt er, man måttar på er
Det gäller ert liv, rid ned!”
”Ned, ned, general, er fara är vår”
Skrek stormande hela hans kår

Sandels han rörde sig ej från sin ort
Till sin överste talte han stolt:
”Är det fruktan, det skriker, ert folk, så förgjort?
Om det sviktar i dag, är det sålt
Men välan, ett försök! Var beredd till affär
På minuten är fienden här.”

Den ringa hop, som vid Kauppila stod
Av tusen fiender tryckt
Den hade kämpat med hjältemod
Men den nalkades nu i flykt
Den hann generalens batteri
Den störtade honom förbi

Han rörde sig ej, stolt dröjde han kvar
Som han sutit, satt han ännu
Och hans öga var lugnt, och hans panna var klar
Och han sken på sin ädla Bijou
Och han mätte den här, som i segrande lopp
Mot hans eldar rusade opp

Och han såg den komma, den kom helt när
Men på faran ej akt han gav
Och han söktes av dödar från tusen gevär
Men han tycktes ej veta därav;
Han såg på sitt ur, han bidde sin tid
Han satt som i djupaste frid

Men den kom, den minut, som han väntat, och nu
Till sin överste sprängde han ned:
”Är det färdigt, ert folk, är det likt sig ännu
Skall det veta att bryta ett led?
Jag har låtit de stormande yvas; välan
Vräk undan dem nu som en man!”

Det var sagt, det var nog, det behövdes ej mer
Det blev fröjd, det blev jublande rop
Sex hundrade krigare stormade ner
Mot den trotsande fiendes hop
Och den vräktes tillbaka, pluton för pluton
Tills den föll nedtrampad vid bron

Sandels han kom till sin här i galopp
Där vid stranden den segrande stod
Då hans vita Bijou bland lederna lopp
I sin snöglans purprad med blod
Och generalen med tjusningens eld i sin själ
Glatt hälsade trupp och befäl;

Då spordes ej mer ett smygande knot
En viskning, bitter och dov
Nej, ett jubel stormade honom emot
Och i jublet hördes hans lov
Och det roptes av röster till tusental:
”Hurra för vår tappra genral!"