Två skuggor syns
I månens sken
I yrsnön irrar fyra ben

Den ene kraxar
Ondsint hat
Den andre cirklar desperat

En bitter tår
En kylig blick
En beskhet i ett giftigt stick

Handen hårt
Kring skaftet höll
Där ena skuggan bruten föll

Den enes död
Den andres dåd
När ingen kunnat visa nåd

Den enes blad
Den andre drog
Och stack så att den första dog

Man sökte då
Man söker än
Den ena av de båda män
Som under månljus
Någonstans
Var part i denna dödens dans

Röd snö

En djup och sorglig avgrund dväljs i djupet av var själ
Som suktande av hunger gör sin bärare till träl
Den växer liksom röta om den en gång slagit rot
Och bränner liksom feber den som icket står emot

Det finns ej något motgift om den en gång sugit luft
Den krossar fröjd och lycka och den kväver sunt förnuft
Den har ej några gränser, den vill se hur bröder dö
Den besudlar andens renhet liksom blodet färgar snö

Vad stred de om
Vad stred de för
I kamp som dräper och förgör

Den ene har ej
Något kvar
Av det som den andre har

En har livet
En har dött
Där blodet runnit varmt och rött
En har mistat
Liv och guld
Den andre vunnit evig skuld