Det var i grevens tid
En gång på nittonhundratalet
Där isen alltjämt var ett berg
Att smälta tårar av
Johannes gömde junis nätter
I gitarrfodralet
För den där snåla blåsten
Man får kalla kårar av

Men i den stora stormen
Blev bekymren så banala
Och ingen sa: Stå på dej nu
På denna tappra färd
Från ett förskingrat folkhem
Där dom får dej att betala
För de förslagnas liv i lyx
I denna vackra värld

Man hade offrat svenska språket
För teknikens under
Och gammal dumska blev som ny
Och ingen vila kom
I Babbelskvarn blev eftertankar
Malda till sekunder
Och goda råd var nu en nåd
Att stilla deala om
Och utanför systemet
Glänste svarta limousiner
Mot ett förbrukat oljeställ
Som fnös åt ängslig flärd
Och maktens vassa pressveck
Som höll neutrala miner
Ingen fick bli ful i mun
I denna vackra värld

Det var i grevens tid
För dem som mätte allt i pengar
Och aldrig kände mättnad
I ett rastlöst överflöd
Andra blängde snett
På deras guld och glömda ängar
Där moder Gaia togs med våld
Och falska klockor ljöd

Johannes glömde lustens vin
För kampen emot kvalen
Försmådd av livet och av drömmen
Alltmer illa närd
Så tog han sista klivet
I den täppta tårkanalen
Och sveptes bort med tidens ström
Från denna vackra värld