Det sitter en man så förkrossad och tyst
Och tänker på läppar han slagit och kysst
På yttersta kanten till räcket av bron
Han ser i en spegling och minns en miljon

Bedrövad av skuld och förödande trött
På rollen han spelat och mänskor han mött
Hör han skaran som viskande ligger på lur
Och vinden som vänder vid Jerikos mur

Han kisar mot solen som blänker i ån
Och minns dessa gator han längtat ifrån
Där Rahab, den väna, sa "Välkommen in"
Där han spelat dum för att rädda sitt skinn

Hans harpa tog vid där hans tal körde fast
Han grämer sej än över strängar som brast
Men det fanns inga mesallianser som höll
I slaget som följde när Jeriko föll

I dunkel och dis har han gjort sina språng
Bland inbillningsfoster och upprepningstvång
Ibland fick han ducka fast vingarna bar
Där avunden smög under framgångens dar

Nu ser han på håll mot förblindande bloss
I händer på "barn utan framtid" som slåss
På en tundra där eldarna brinner för fort
Det finns ingen mur mer kring Jerikos port
Det säjs att han skyggar för konfrontation
Sen fan och hans mormor bröt in över bron
Och klev på hans tun och ett groende frö
När träden slog rot runt Genesarets sjö

När Josuas män vuxit fast i sin tro
Behövdes förvirring, nu krävs lugn och ro
Och en tålmodig väntan där sikten är fri
Tills liken från Jeriko flyter förbi

Det sitter en man mellan mörker och liv
Så full av förtröstan, så självdestruktiv
Det kom ingen kärlekens revolution
Men floden far fram med en fors under bron

Det kvittar hur hårt det har blåst över ån
Vad gör det en fors var det blåser ifrån
Och att skaran som viskande legat på lur
Har stött i basuner vid Jerikos mur