När natten har stulit din sång medan myterna diktats
Av tungor som lossnat från hjärnor med nedfälld antenn
Där fienden kastat sin hjälm och hans ögon har siktats
Av en som är blind för att han är en blivande vän

När du är tillbaka på vägen som du hade lämnat
Sen du brände dina broar och trotsat de visaste män
Där den glåmige gudens palats till sist hade rämnat
Och sårade bödlar drar fram giljotinen igen

Då hör jag i skuggan av dvalan det mumlande mantrat
Och mistlurens varning för dis och för trött observans
Jag vände mej om, ingen där utom vinden som kantrat
Och isen som sjunger längs vägen mot Allsingenstans

När du är en älskling av tusen att ha eller mista
Och svart, plötslig klarsyn hotar att spränga din vall
Där listiga blivit de första och kloka de sista
För kortsiktig seger och fred mellan hybris och fall

Då ber jag i skuggan av dvalan en bön om försoning
Från osaligt jämmer på stigen längs älvornas dans
Jag går i de ensamma spåren av frusen försoning
Och solen går upp över vägen mot Allsingenstans