Jag gick mig åt körka när nöden var stor, singduliadej när nöden var stor
För där får man lindring om bara man tror, singduliadej om bara man tror
Allena och fattig i världen jag var, utan kläder och skor utan mor utan far
Ja allena i världen jag var

Jag knacka på dörren där pastorn höll hus, singduliadej där pastorn höll hus
Då öppna en kvinna så fager och ljus, singduliadej så fager och ljus
Var vänlig jag sade att släppa mig in, jag är hungrig och trött men beskedlig i sinn
Var så vänlig att släppa mig in

Min make är borta, sa hon, han förrättar ett dop, singduliadej han förrättar ett dop
Och sen ska han lägga en karl i en grop, singduliadej en karl i en grop
Ja präster får slita, sa hon, för världen är hård. Men jag hjälper så gärna med själarnas vård
Ty världen är bister och hård

Nu hoppar jag över en vers eller två, singduliadej en vers eller två
För prästfruns respekt bör man akta uppå, singduliadej ja akta uppå
Dock kände jag inte nån köld eller svält och med själs-friden var det förträffligt beställt
När jag småningom gick därifrån

Så därför när nöden som värst sätter åt, singduliadej som värst sätter åt
Och själen är full av elände och gråt, singduliadej av elände och gråt
Bege dig medsamma till körkan nån dag, när som prästen är borta på tjänsteuppdrag
Du får lindring och tröst liksom jag