Och så en dag han återvände
Till ett enkelt liv som aldrig hände
Då en pojke
Nu en man
Alltjämt pojke i mors famn
I trädet på gården gungan högt hängde
Hon suckade sorgset
"Jag når den int' längre"
Och klättra mot repet kan jag alls inte göra
Med armar så svaga
Med ben så sköra
Pojken tystnade
Sen vilset han fråga':
"Har trädet med gungan stulit din låga?"
Hon svarade:
"Den var aldrig min, ack min, att försaka, det är blott ett lån jag betalar tillbaka. Ty sådan är världen, trots inga barn vill det. Där träden blir högre, blir mammorna mindre."